Skola

Nu har jag läst de första fem kapitlen ur boken. Jag gillar boken. Den är ärlig. Då menar jag att den visar riktiga problem. Tonårsproblemen som när ens första kärlek ska träffa familjen. Jag har vart där. Även om familjen Irandoust inte är så lik min familj så förstår jag.

Boken handlar som sagt om familjen Irandoust. En kärnfamilj. Mamma, pappa, dottern Bahar och sonen Shervin. En kärnfamilj med ursprung från Iran. Man får följa deras liv i det landet de bott i sen Bahar var litet. I landet lagom. De första kapitlen visar de åren som är en ny erfarenhet för dem. För i de 3 första åren som vi får följa dem går Bahar på högstadiet. Att man som tjej börjar spana på killar och skaffa pojkvän. Om hur fördomar ger Bahar och hennes pojkvän Markus problem. Det enda Markus ville var att bli godkänd av Bahars föräldrar, även om han gör det med hjälp av att plugga in iransk kultur. Hur alla suktar för att få lära sig.

Bahar vill vara som ungdomar är mest. Gå på högstadiediscot och annat "vanligt". Fast familjen stoppar henne. För i Iran går man inte på discon. Dock kan Bahar sina knep. För hennes mamma vill lära sig det nya landet. Hon frågar men ingen verkar svara. Hennes pappas dröm att få se ungdomar sukta efter kunskap. Att lära ut är hans dröm. Så för att komma så nära hans dröm som möjligt jobbar han i skolans matsal i hopp om att en dag få lära ut. Sen på kvällarna jobbar han svart i en videobutik. Bahars bror Sherin är som småbröder är mest. Jobbiga och inte intresserad i att hjälpa till utan mer leka.

I boken har vi även mött Moses. Moses är en man som vägrar lära sig svenska för han ska ju snart åka tillbaka till sitt land, Jamaica. Han pratar gott om sitt ursprung men man får känslan av att han aldrig kommer komma ”hem”. Vi träffar även på Bahars lärare Max som aldrig vågar bryta in. Han vill vara den bra läraren som är snäll men rättvis men orden kommer aldrig fram. Sen har vi även eleverna i skolan där en ska bli ”äggad” och mannen som Bahars pappa jobbar för på kvällarna.

Varje kapitel har sitt tema. Invandring, att förstå Sverige och att pojkvännen får träffa ens föräldrar är några utav dem. Dessa ämnen berättas med en lätt ironi men även mycket tankar bakom. Hur ska man veta när man egentligen ska säga tack om man inte är uppvuxen med de sederna. Fast Bahars familj försöker så mycket det går. Det är inte de som ger upp i första taget och att lära är viktigt.

Det frågor som gnager inom mig när det gäller detta är ifall det är lika svårt för alla att träffa föräldrarna? Eller spelar religion och ursprung väldigt mycket roll i den frågan?

Om man nu invandrat till Sverige och vill lära sig allt om det varför hjälper inte vi människor omkring mer? Jag menar Bahars mamma vill lära och veta men ingen hjälper henne. Eller ingen svarar riktigt på de frågor hon vill ha svar på. Vissa personer klagar på att invandrare aldrig lär sig något, men det är svårt att lära om ingen lär ut. För man behöver en eller flera lärare i varje lite del av livet, eller?